Måste inte barn gå på förskola? Är det verkligen okej att ha dem hemma?
Det är egentligen en märklig fråga, som dock ofta ställs på våra föräldrautbildningar. Frågan ställs av föräldrar som känner att de vill ta egen omsorg om barnen längre än föräldraförsäkringen. Det märkliga är förstås att barn har varit hemma i tiotusentals år, och de flesta även i modern tid, tills för några decennier sedan, och det har gått bra. Dagens kunskap om barns utveckling bekräftar detta. Svar på frågan är alltså, ja, det går alldeles utmärkt att ta omsorg om barnen i hemmet. Snarare kan frågetecken ställas inför att inte ha barnen hemma. Problem med psykisk ohälsa och svaga skolresultat har ju ökat de senaste 30 åren i takt med att allt färre barn får hemomsorg. Men vi behöver inte gå in på eventuella samband där. Låt oss i stället fokusera på barns behov, och huruvida hemmet kan sörja för dessa.
Vi har i decennier vetat att anknytning är människans viktigaste behov, vårt de facto överlevnadsbehov. Barn kommer i det typiska fallet att vara anknuten till sina föräldrar och kanske till far- och morföräldrar, andra släktingar och några nära vänner till familjen. Däremot är en trygg, stabil och långsiktig anknytning till pedagoger i förskola och skola mindre vanligt.
En tryggad anknytning ger signal till barnets hjärna att väcka nyfikenhet, och att upptäcka sig själv och sin omvärld. Det kan börja med kastrullerna i köket, till den period där allting ömtåligt och värdefullt därhemma måste plockas undan en tid. Det är anknytningen som skapar stimulansen.
En av de viktigaste upptäckterna för barn att göra de första fem åren är sina känslor. I småbarnsåren är känslorna rena. De känner bara en känsla åt gången och därför uppfattar vi de små som lynniga och känslostyrda. Ena stunden är mamma bäst i världen och i nästa stund dummast i världen. Deras hjärna saknar ännu förmågan att balansera sina känslor. Men förutsättningen för en känslomässig balans i skolåren är att under förskoleåren upptäcka, uttrycka och få ord på hela sitt känsloregister från glädje, kärlek, och blygsel till frustration, sorg och alarm. Det är medvetenheten om känslorna som förvandlar det känslostyrda barnet till ett balanserat och förståndigt barn när hjärnans prefrontala bark i 5–7 års åldern utvecklats till att känna flera känslor samtidigt. En typisk 8-åring kan därmed samtidigt känna att mamma är bäst i världen och att mamma just nu är dum och balansera sitt beteende därefter. Det är denna förmåga som är grunden för allt mänskligt civiliserade beteende, och alla mänskliga dygder vi håller högt som medkänsla, tolerans, mod, och demokratiskt sinnelag. Genom den tryggare anknytningen är hemmet typiskt den plats där känslolivet bäst kan upptäckas och uttryckas och tolereras.
Men måste inte barn lära sig, måste man inte ha pedagogisk utbildning? Visst, vi behöver kunna en del inför vuxenlivet, men småbarnsåren handlar mer om att mogna till att överhuvudtaget bli mottaglig för undervisning senare under skolåren. Men vi behöver inte bekymra oss om detta. Så länge barnet har sin anknytning mättad, alltså en närvarande vuxen som barnet är tryggt anknuten till, så driver barnet sin egen inlärning och utveckling, anpassad till sin mognadsnivå genom den fria leken. Den fria leken är den process där barnet upptäcker sig själv, sina inre drivkrafter och känslor – processen där barnet blir sin egen självständiga person. Men fri lek kan inte planeras eller beordras, den uppstår spontant när anknytningsbehoven är mättade. Gissa var detta mest sannolikt sker?
Nåja, men visst behöver barnen kompisar för att lära sig bli sociala? Svar nej. För att mogna till socialt kompetenta skolbarn och vuxna behöver småbarn få vara ”osociala”, vilket är deras natur. Social förmåga handlar om mognad och förutsättningarna finns inte förrän tidigast i 5–7 års åldern. Denna mognadsprocess drivs av emotioner, inte av kognition eller sociala aktiviteter. Mognadens emotioner arbetar bäst i en emotionellt trygg miljö, alltså en anknuten miljö, och återigen är hemmet den bästa platsen. I dagens västerländska samhälle är vi alldeles för tidiga med att pressa på barn socialt krävande miljöer.
Men vad händer om anknytningen inte fungerar av någon anledning? Jo, då slår hjärnans limbiska system larm och sätter igång ett helt batteri med emotioner för att lösa problemet. Det limbiska systemet tolkar situationen som potentiellt livshotande, vilken den förstås inte alls behöver vara, därav den emotionella kraften. Dessa emotioner av alarm, frustration och intensifierat sökande svarar för en stor del av de problembeteenden vi ser hos alltför många barn idag. Här sätts barnets utveckling på sparlåga och ren överlevnad prioriteras tills anknytningen är återställd och känslorna tryggt uttryckta. Men det är förstås mindre sannolikt att det limbiska systemet slår larm i hemmet.
Om du vill och kan och känner glädje i att vara hemma med ditt barn några år till, eller till och med ända till skolstarten, så är detta högst sannolikt den bästa uppväxtmiljön du kan ge ditt barn. Varför då så hårt kulturellt och ekonomiskt tryck mot detta i Sverige? Det kan inte Svenska Neufeld-institutet svara på. Det är en fråga att ställa till statsvetare och mediaforskare. Men det är helt okej att ha barnen hemma utan att ha fått svar på den frågan.
Jonas Himmelstrand, Svenska Neufeld-institutet
(Artikeln har tidigare publicerats i Haros medlemstidning nr 3:2021)