I utredningen ”Förskola för alla barn – för bättre språkutveckling i svenska” (SOU 2020:67) ledd av Lotta Edholm föreslås nu bland annat att göra förskolan obligatorisk för femåringar. Vi i Haro – Hemmaföräldrars Riksorganisation vänder oss starkt emot alla former av tvång och inskränkningar av föräldrars möjlighet att, i enlighet med Barnkonventionen, ta ansvar för sina barns välmående.
Jämfört med Socialdemokraternas tidigare förslag om obligatorisk förskola från två års ålder kan obligatorium från fem år verka rätt så harmlöst. Men var ska införandet av obligatorium sluta? Förskoleklassen infördes, och gjordes sedermera obligatorisk 2018, för att förbereda för skolan. Nu ska förskoleverksamhet för femåringar förbereda för förskoleklassen. Vem säger att nästa steg då inte blir att förbereda fyraåringar för femårsverksamheten, och så vidare ända till ettårsdagen?
För oss hemmaföräldrar är denna fråga viktig eftersom det handlar om att den lilla valfrihet som ännu finns kvar inte ska tas ifrån oss. Redan idag är det svårt att gå emot strömmen och bortse från alla ekonomiska incitament till att förvärvsarbeta och istället stå för omsorgen om sitt barn själv. De som ändå väljer att göra detta har tänkt igenom sitt beslut noga.
En del gör det av pedagogiska skäl. Ett barn som känner sig tryggt har lättare för att lära. Många hemmaföräldrar kan vittna om att övergången till skolan har gått bra, just på grund av att de har haft sina barn hemma och låtit dem mogna i sin egen takt.
Andra fattar detta beslut för att de märkt att deras barn inte mår bra i den miljö som svensk förskola idag erbjuder. Det är inte så konstigt att de inte mår bra om förskolan av dess egen personal beskriver verksamheten som ett sjunkande skepp.
Med förslaget om allmän obligatorisk förskola från fem års ålder stryps valfriheten gällande barnomsorg ytterligare i Sverige. År 2010 togs rätten att hemundervisa grundskolebarn bort. Vårdnadsbidraget avskaffades 2016. Pedagogisk omsorg har under hösten utretts med intentionen etableringsstopp. Vi ser detta som en mycket oroväckande trend.
Vi står inför risken att som samhälle snart glömma bort alla de alternativ för att stimulera barns utveckling och välmående som fanns innan förskolan inrättades som allsmäktig barnomsorgsform. Det märks redan i denna utredning, då man så lätt tar till obligatorium och förskola som enda svar på hur man ska kunna säkerställa att alla barn har tillräckligt goda kunskaper i svenska när de börjar skolan.
Vi anser att olika alternativ för omsorg av våra barn måste värnas och att det måste finnas en variation av insatser för att främja språkutveckling inför skolstart. Detta problem löses inte genom att ytterligare belasta en förskola som redan är i kris och genom att beröva föräldrar möjligheten att utöva sitt föräldraskap med de egna barnens bästa i fokus.