När mina tonåringar var små var jag hemmamamma på heltid. Jag trivdes förträffligt med det, men visst var det många gånger kämpigt att få ekonomin att gå ihop. När jag hade varit hemma i flera år och vårt fjärde barn närmade sig 1-årsdagen, öppnade sig så möjligheten för mig att bli dagmamma. Under mina hemmaår hade jag upptäckt att jag faktiskt var ganska kreativ och pedagogisk av mig; något som vuxit fram i samspelet med mina barn. Så jag kände att nog skulle jag kunna ta hand om några extrabarn.
Där jag bodde då fanns det ett föräldranätverk i vilket jag kunde bli anställd. Jag fick veta att mina två minsta (som inte ännu nått skolåldern) kunde ingå i dagbarnsgruppen och jag kunde få betalt för dem, inklusive matersättning om jag även hade minst två barn utifrån som dagbarn. Det lät ju helt fantastiskt tyckte jag! Tänk att kunna fortsätta att vara hemma med mina barn och få betalt för det! Att hitta två barn som dagbarn löste sig enkelt då en granne, tillika släkting hade två småflickor i samma åldrar som mina. Dessa två behövde dessutom inte barnomsorg så många timmar/vecka, utan skulle komma till mig bara två eftermiddagar i veckan till att börja med. Det passade mig bra att få mjukstarta på det sättet. Mitt minsta barn var bara 10 månader och det skulle ju ändå bli en omställning att jobba och inte ”bara vara hemma” så att säga. När de sen började minns jag att jag liksom ställde in mig på att: ”Nu jobbar jag” och såg till att ha lite enkla pyssel och aktiviteter planerade. Enkla saker som att ha en play-doh deg redo, måla med vattenfärg, eller så hade jag hittat något roligt pyssel på nätet som jag provade med barnen. Vi gick till lekparker eller till skogen. De två 3-åringarna blev snart bästa kompisar och jag minns att de under en period lekte ”Madicken” månader i sträck. Efter en tid blev jag varm i kläderna och tog emot fler barn och jobbade tillslut heltid med full grupp.
Jag upptäckte snart att inga avancerade planeringar behövdes. Det viktigaste var min engagerade närvaro. Att jag verkligen såg barnen och respekterade dem. Helt enkelt tyckte om dem. Då uppstod ett härligt samspel och ett lustfyllt lärande som av sig självt. Barnen blev min inspiration till att hitta på roliga saker. Ofta hittade jag spontant på saker i stunden och det blev nästan alltid lyckat. För jag såg vad de drogs till och tyckte var roligt och så fick jag en idé och genomförde den. En gång t ex var det en grå och småregnig dag. Då fick jag den lite tokiga idén att ha picknick ute med barnen. Sagt och gjort. Jag fyllde snabbt en korg med några yoghurtar, kex, muggar och skedar. I med en picknickfilt. Blandade varm choklad i en kanna. Sen tog jag minstigen på ena armen och chokladkannan i den andra, tog med mig barnen ut på gräsmattan och så hade vi picknick. Efter en halvtimme var vi klara. Stannade ute en stund till och gungade lite i regnet, sen gick vi in. När mamman kom och hämtade utropade henne dotter lyckligt att vi hade varit på utflykt! Det behövs så lite för att göra ett barns dag! En annan gång gick vi på bokstavsjakt på parkeringen och de tyckte det var så roligt att hitta bokstäver på bilarnas registreringsskyltar.
Detta ville de sen göra igen och igen under veckor framåt. En mild vinterdag tränande vi på färger genom att de gjorde snöbollar som de sen fick hälla karamellfärgat vatten på. De lekte att det var diamanter och de hade roligt och var sysselsatta länge, länge. En gång när det spöregnande och jag kände mig ganska oinspirerad och tyckte det var allmänt trist med regn i december, utropade jag med låtsad entusiasm. ”Ska vi gå ut och hoppa i vattenpölar?!” ”Jaaaaaaaa!” ropade barnen som då hunnit bli fyra år. Sen tog de så glatt på sig regnkläder och gick ut och hoppade i regnet. Själv smittades jag av deras underbara glädje och då var det de som gjorde min dag!
Nu sitter jag här 10 år senare och jobbar fortfarande som dagmamma. Vi har fått två sladdisar som är 1,5 och 3,5 år. Förutom dem har jag tre barn till som dagbarn. Jag tycker fortfarande att det är ett stort privilegium att få jobba med barn på detta sätt. Världens bästa jobb enligt mig! I början när jag var dagmamma, såg jag på mig själv som dagmamma genom samhällets ögon; att detta med dagmammor är något lite sämre än de riktiga förskolorna. Jag hade bilden av att förskolorna utför den riktiga pedagogiken och att vi dagmammor mest passar barn ungefär. Men så läste jag läroplanen för förskolan. Och då gick det upp ett ljus! Jag som tidigare jobbat på olika förskolor lite grann, insåg med ljusets klarhet jag att jag som dagmamma med råge ju uppnådde läroplanens mål bara genom att göra det jag redan gjorde! Och att förskolorna med sina stora grupper och på tok för lite personal, inte har en chans att nå i närheten av läroplanens mål. Det låter så fint och bra i läroplanen. Men det låter sig helt enkelt inte göras i en stor barngrupp med få vuxna. Så är du dagmamma, STRÄCK på dig! Och läser du det här och blir sugen på att prova att bli dagmamma, vet att du gör en fantastisk insats för dina egna och de barn du kommer att ta hand om! Möjligheterna att verkligen möta barnens individuella behov, låta dem komma till tals och skapa en lustfylld lärorik miljö är så stora för dig som dagmamma. Haro kommer att erbjuda ett webbinarium i juni för dig som vill veta mer om detta med att bli dagmamma. Så passa på och var med då och låt dig inspireras!