”Hur länge ska du vara föräldraledig?”, frågan kändes som en elektrisk stöt.
“Minst ett år”, svarade jag trots att jag redan visste att jag inte ville komma tillbaka. Jag var åtta månader gravid med mitt första barn och jobbade som managementkonsult. Det var ett bra jobb. Välbetalt. Statusfyllt. Ett och ett halvt år senare skulle jag säga upp mig för att fortsätta att ta hand om min dotter på heltid; statusen som bortblåst, men hjärtat äntligen tillfreds.
Jag har ofta funderat över varför jag inte vågade stå rakryggad i det där ögonblicket. Varför jag inte vågade titta min kollega i ögonen och svara: “så länge som möjligt”. Varför skämdes jag över vad som kändes rätt för mig och min familj? Det enkla svaret: det är aldrig lätt att vara annorlunda. Så varför valde jag det då? Vågar jag verkligen vara så politiskt inkorrekt och säga att det var mitt mammahjärta? Men trots att jag visste vad jag ville långt innan vår dotter kom, var det ett svårt beslut. Jag och min man började tidigt prata om när jag skulle tillbaka till jobbet och han skulle ta över föräldraledigheten. “Det är ju så man gör nu för tiden”, tänkte jag. “Om det är det hon vill”, tänkte han. Så dagen bestämdes. Den 12 mars – efter 1 år och 4 månader – skulle jag ta på mig konsultkavajen igen.
Så kluven jag kände mig inför att lämna över heltidsansvaret till någon annan; till och med till hennes pappa. Inte för att han inte är en underbar pappa. Inte för att hon inte skulle ha det bra med honom. Men för att ju större min dotter blev, desto mer insåg jag hur liten hon fortfarande var och att hon behövde mig ett tag till.
Till slut stod jag inte ut längre och började leta efter den verkliga anledningen till vårt beslut. Jag struntade i statens lobbande. Jag slutade titta på vad andra gjorde. Jag lade undan mina egna bortförklaringar. Kvar blev rädslan. Rädslan för vad andra skulle tycka om mig och om min man. Rädslan att stöta mig med andra som valt en annan väg. Rädslan att inte överleva ekonomiskt. Listan hade kunnat bli lång, men jag bestämde mig för att säga stopp. Rädslan skulle inte få styra mina livsval. Rädslan skulle inte få kosta mig de där värdefulla första åren med mitt älskade lilla barn. Och pengarna skulle ju räcka, med lite smartare budgetering.
Så nu sitter jag här, med en sovande tvååring i rummet bredvid och kan se fram emot ännu en dag med henne imorgon. Ännu en dag att överraskas av alla nya ord hon lärt sig. Ännu en dag med hennes huvud på min mage medan vi läser bok efter bok. Eller så blir den en dag av tjat att hon ska äta sin mat, sitta ner på stolen, inte kasta sand, inte ta andras leksaker, inte stoppa stenar i munnen, inte… ja, antagligen blir det alltihop av det där. Men till och med mitt i allt det jobbiga – när det känns som att jag inte orkar med den jobbiga lilla ungen en enda sekund till, eller när jag står och gråter inne på badrummet för att jag just skrikit på denna oskyldiga lilla ängel – till och med då kan jag vila lugnt i mitt beslut. För det var mitt beslut. Och jag följde mitt hjärta.