Haros familjepolitiska program

Haro vill sätta barnet och barnets behov i centrum. Den emotionella anknytningen till vårdnadshavarna är ett barns första och mest centrala behov. Det är därför viktigt att se att barns behov inte kan betraktas isolerat från vårdnadshavarna. Vårdnadshavarna är intimt förknippade med sina barn och deras basala behov.

Med den utgångspunkten kräver Haro att svensk familjepolitik tar hänsyn till familjens önskemål och behov. Föräldraskapet måste få präglas av valfrihet och jämställdhet.

Detta skall ske i enlighet med FN-konventionen om barnets rättigheter. Haro stöder intentionen i barnkonventionen men önskar inte införa den som lagtext.

Barnet i centrum                                

Att sätta barnet i centrum innebär bl a:

  • att ge barnet mycket tid. Barn behöver nära, bestående relationer och för dem betydelsefulla personer som de kan knyta an till, som kan ta till vara barnets individuella behov och som kan uppmuntra och stödja barnets egna initiativ. Vårdnadshavarna och andra närstående personer är inte utbytbara – små barns känslomässiga behov får aldrig förbises eller kompromissas bort!
  • att föräldrar sätter barnens behov främst.
  • att samhället ser kostnader för barns uppväxt som en nödvändig investering, oavsett omsorgform.
  • att lita till barnets egen utvecklingskraft och ge utrymme för fri lek.

 

Valfrihet

I Haro anser vi det självklart att ”barnomsorg” omfattar såväl föräldrarnas omsorg om barnet i det egna hemmet, som förskola, familjedaghem, föräldrakooperativ, barnflicka eller andra alternativa former. Det måste ges ekonomiska möjligheter för de föräldrar som önskar, att själva ge de egna barnen omsorg och kunskap medan de är små. Föräldrarna är de första lärarna i det livslånga lärandet, och har ett mångårigt ansvar. Hemmet är även en plats för lärande och har större pedagogisk roll för barnets fortsatta liv än förskolan, och skapar fler varaktiga relationer.

Det är föräldrarna som ska välja omsorgen för sina barn utifrån familjens livssituation och det individuella barnets behov. De som väljer en omsorgsform som ligger utanför den subventionerade verksamheten får idag ingen eller en mycket liten del (vårdnadsbidrag i vissa kommuner) av samhällets stöd för barnomsorg. Detta trots att alla barn har omsorg av något slag och att även denna omsorg kostar. För hemmaföräldern – och även den deltidsarbetande föräldern – består kostnaden, förutom mat, förbrukningsmaterial och utrymme, av utebliven lön från förvärvsarbete. Annat arbete omöjliggörs till stor del av det faktum att hemmaföräldern redan heltidsarbetar i hemmet – med barnen.

Haro anser det viktigt att värna om familjen som naturlig, kulturell, social och ekonomisk enhet. Varje form av samhälleligt barnstöd måste konstrueras så, att familjens självbestämmanderätt gentemot myndigheter, experter och organisationer stärks. Någon typ av familjebeskattning eller en skatt som tar hänsyn till föräldrarnas försörjningsbörda skulle ge ett behövligt erkännande av familjens samhällsnyttiga insatser. Detta skulle dessutom gynna familjens möjligheter att själva välja livsstil.

Det nuvarande skattesystemet tar inte hänsyn till hur många som ska leva på familjens samlade inkomst. Exempel på olika sätt att lösa skattefrågan för att öka familjernas chanser till flexibilitet står att finna i andra europeiska länder. Haro ser skatt efter försörjningsbörda som en beaktansvärd komponent i ett möjligt familjepolitiskt alternativ. Andra alternativ är en barnpeng eller omsorgspeng likvärdig för alla barn oavsett omsorgsform (naturligtvis även till hemmabarn) eller en beskattningsbar ekonomisk ersättning, med alla sociala förmåner, till den omsorgsgivande föräldern. Detta följer av att man ser även omsorg om egna barn som ett samhällsnyttigt arbete.

De unga som idag blir föräldrar har, p g a överbeskattningen, snedfördelningen av subventioner och transfereringar, i normala fall inga förutsättningar att leva på en lön, vilket tvingar många föräldrar att välja en annan form av barnomsorg än den de själva önskar.

Valfrihet förutsätter att en rik flora av barnomsorgsformer tillåts och uppmuntras. Dock skall ingen företagsbaserad eller offentlig barnomsorg gynnas framför barnomsorg given av föräldrarna i det egna hemmet. All ekonomisk och politisk styrning, som likriktar familjernas olika livsstilar, måste upphöra. Föräldrarna måste fritt få välja den omsorg de finner lämpligast för sitt barn, på likvärdiga ekonomiska, sociala och kulturella villkor (Jämför artikel nr 31 i FN-konventionen om barnets rättigheter.)

Alla barn, såvida de inte behöver extra stöd och stimulans, bör få lika stor del av samhällets ekonomiska barnstöd, så att alla barn får omsorg på likvärdiga ekonomiska villkor. (Jämför artikel nr 18 i FN-konventionen om barnets rättigheter. Se även kommunallagen 2 kap 2§.)

Alla kulturella evenemang som är subventionerade av kommunen och erbjuds barn som är inskrivna inom kommunal förskola, eller annan av kommunen subventionerad omsorg, bör även erbjudas hemmabarn och komma hemmabarn till del. Det är ett sätt att ge barnen till hemmaföräldrar kulturella och sociala rättigheter i enlighet med FN:s barnkonvention.

 

Jämställdhet

Jämställdhet bör ses ur två perspektiv:

  1. Rättvisa mellan män och kvinnor: Den förälder som i större eller mindre omfattning tar hand om barnen, får inte missgynnas i förhållande till sin medförälder, vare sig under den tid då de sammanlever eller efter eventuell separation. I jämställdhetens namn borde det vara självklart att föräldrar rättvist delar på alla former av sparande, försäkringar, pension och dylikt, som de gemensamt medverkat till. Den befintliga lagstiftningen ang. äktenskap resp. partnerskap tillvaratar inte tilläckligt rättigheterna för den av föräldrarna, vilken till största delen ansvarar för det gemensamma projektet: barnen och den personliga omsorgen om dem. Därför borde införas en ny juridisk institution ”medföräldraskapet”, vari ovannämnda jämställdhetskrav tillgodoses.

    Jämställdhet mellan kvinnor och män skall råda så att alla har lika möjligheter till deltagande i familje-, yrkes- och samhällsuppgifter; dock får och behöver inte jämställdheten kollidera med rätten att personligen ge sitt eget barn omsorg. Allt behöver inte ske samtidigt; varje viktig uppgift i en människas liv måste ges tillbörligt utrymme och naturligtvis utan att det skall inverka förödande på övriga angelägna engagemang.

    Att få ge sina barn omsorg under jämförelsevis kort tid av livet måste betraktas som lika legitimt som att man under andra livsfaser helhjärtat och med gott samvete får avsätta tid åt exempelvis sin barndom, utbildning, militärtjänstgöring, karriär, ålderdom eller eventuell sjukdom.

    Självklart skall både män och kvinnor uppmuntras till insatser i familjelivet, men som vårt nuvarande regelsystem är beskaffat, kan varken man eller kvinna utan stora uppoffringar vara något annat än fritidsförälder efter det första året. Barn får aldrig betraktas som, endast och främst, inkomstbortfall och förvärvshinder. De bidrar i hög grad till mognad och utveckling hos föräldrarna som måste ges tid att växa in i föräldraskapet. Barnen är förutsättningen för hela nästa generation av medborgare.

  2. Rättvisa mellan kvinnor: Den heltidsarbetande yrkeskvinnans intressen får inte ensidigt stå i fokus och vara normbildande. När man beslutar om frågor som rör mammor (och barn) måste även intressen, behov och insatser hos de kvinnor som väljer att själva ta ansvar för sina barn beaktas. Samhället ger inte hemmaföräldern (oftast kvinnan) det erkännande och den trygghet hon behöver för att inte komma långt efter dem som förvärvsarbetar vad gäller pension, sjukpenning och meriter. Att personligen på heltid ta hand om egna barn är ett arbete som kräver många av de egenskaper som värderas i arbetslivet, t ex organisationsförmåga, planering, konfliktlösning, tålamod och uthållighet. Det bör därför räknas som en merit att på heltid, under längre tid, ha ägnat sig åt detta arbete, och därför bör samhället underlätta en återgång till förvärvslivet när hemmaföräldern så önskar. Det bör vara en policy i den offentliga sektorn att se ett hemmaförälderskap som en merit i arbetslivet.

Vård – och omsorgsinsatser har generellt sett låg status och tar man hand om egna barn erkänns man inte av samhället. Haro anser att den som vårdar egna barn utför ett viktigt arbete och bör därför få gängse rätt till normal social trygghet. Haro kräver att all vård och omsorg görs synlig och erkänns. Egenvård av barn skall vara pensionsgrundande och räknas in i BNP eller bli föremål för s.k. satellitberäkning, för att hela dess omfattning och värde skall framgå i samhällsekonomin med full tydlighet.

I ett jämställt samhälle respekterar man varandras olikheter och inser värdet av att kunskap och färdigheter kan ta sig olika uttryck. Inte minst är verklig valfrihet inom barnomsorgen viktig för kvinnans möjligheter i samhället. Kvinnan måste fullt ut ges förtroende att forma sitt eget liv under småbarnsåren, inklusive att ge egen omsorg till barnen. Det är viktigt att det tas särskild hänsyn till mammors önskemål (se även Haros MMM-dokument).

Många, främst kvinnor, väljer att förvärvsarbeta deltid, kvällar, nätter eller helger för att kunna ge sina barn mycket tid. Starka politiska krafter arbetar medvetet för att få bort alla deltidsjobb. Motiveringen är att ingen kan leva på en deltidslön, och att kvinnor måste kunna vara självförsörjande och oberoende. Detta är en av de nya kvinnofällorna; i brist på deltidsjobb jobbar kvinnor mot sin vilja heltid och offrar många gånger sin egen hälsa på grund av överbelastning och otillfredsställelse. Den psykiska ohälsan bland kvinnor har ökat sedan 1980-talet, och många lider av utmattningssymptom.

Haro anser att deltidsjobben är en av flera nödvändiga möjligheter, för att familjer i nuvarande läge skall ha ekonomisk möjlighet att själva kunna påverka hur man vill att barnen skall tas om hand och för att kunna ge dem mer av sin tid. Haro anser att rätten till hel tjänstledighet under småbarnstiden ska förlängas. Även den lagstadgade rätten att arbeta 75% (i nuläget fram till barnet fyller åtta år) bör förlängas, då även skolbarn behöver sina föräldrars tid. En strävan borde vara att ge lagstadgad rätt att arbeta 50%.

Föräldraskap

I föräldraskapet finns självupplevda rättigheter och självpåtagna skyldigheter inbyggda på ett naturligt sätt. Instinktivt vill vi vårda, fostra, beskydda och överföra vår livssyn på våra barn. Utan yttre anmodan gör vi uppoffringar för deras skull. I ett samhälle måste det finnas en lyhördhet för dessa positiva krafter. Svensk familjepolitik har rubbat den naturliga balansen genom att likriktande styra mot en enda modell av livsstil under småbarnsåren, nämligen lönearbete plus förskola. Detta är olyckligt då det inte sammanfaller med många föräldrars visioner om vad föräldraskapet skulle kunna innebära, och inte heller alla barns behov.

Alla hinder måste undanröjas för föräldrar – ensamstående såväl som sammanlevande – att utöva sina naturliga rättigheter att leva med, vårda och fostra sina egna barn. Bara den enskilde föräldern kan bedöma hur mycket tid det måste få ta att bygga upp och ytterligare stärka den anknytning som är så viktig mellan barnet och föräldern.

Föräldrar måste ges ekonomiska möjligheter och förtroende att fostra sina barn efter sin egen övertygelse. Utan ett sådant förtroende är det svårare att stå rakryggad och stark i sin föräldraroll – inför sina barn, omgivningen och sig själv. Utan en fostran i enlighet med föräldrarnas övertygelse riskerar den viktiga anknytningen mellan föräldrar och barn att försvagas eller haverera. Föräldrarna utgör en förbisedd resurs och expertis i samhället och måste mötas av större respekt. De, både mammor och pappor, bör uppmuntras och stärkas i sin föräldraroll och uppmuntras till tillräckliga och betydande insatser i familjelivet. (Jämför artikel nr 5 i FN-konventionen om barnets rättigheter.)

Miljö

Ett fullödigt föräldraskap kräver dessutom att föräldraskapet får utövas i ett betydligt mer barnvänligt samhälle i ekologisk balans, där familj, yrke, fritid, boende, personlig utveckling och emotionell mognad har integrerats utan inbyggda strukturella motsättningar. Föräldrar som personligen ger egen omsorg till sina barn gör idag en stor samhällsinsats genom att man nästan utan kostnader för samhället ger sina barn omsorg och värnar om sin närmiljö. Hemmafamiljen finns ofta tillgänglig för fler än den egna familjen och ger liv åt sitt närsamhälle.

Hemmaföräldrar bidrar på ett mycket positivt sätt till engagemanget för miljön, genom att ha mer tid att laga mat från bra råvaror, källsortera sopor, handla miljövänligt, reparera, återanvända, baka, sy och odla – för miljöns och barnens skull. Att ge omsorg i hemmet innebär naturligtvis också mindre resande och att man bättre utnyttjar befintliga lokaler. Det är ett resursslöseri att inte använda de uppvärmda och välutrustade bostäder vi har i dag, även under dagtid. Hemmaföräldrars arbete måste synliggöras för att miljöpolitiken ska bli trovärdig och möjlig att genomföra.
Det är nödvändigt att omvärdera synen på vad som är arbete. Den politiska utvecklingen har resulterat i att framför allt traditionella sysslor och naturliga ideal, och arbete som tidigare mest utförts av kvinnor, har osynliggjorts och nedvärderats mer och mer. Människors anpassning till denna nya ordning har lett till att färre och färre tar ansvar och strid för de värden som håller på att gå förlorade. Och de största förlorarna är barnen….