Föräldraskap. Det mest utmanande jag gjort. I snart nio år har jag satt en annan persons behov före mina egna. Jag har lagat tusentals pannkakor, torkat många tårar, hittat fler gråa hårstrån än det lönar sig att plocka bort och läääängtat efter att barnen äntligen ska somna.

Ändå. Trots de stora uttagen tycker jag mig se att investeringen lönar sig. Jag växer sakta men säkert. För varje år lite stadigare och motståndskraftig mot stress och andras åsikter. Fördjupad i insikten om att barnen är mig till låns och fulla av sin egen livskraft och sina drömmar. Att få finnas där för att hjälpa dem hitta fram är, i slutändan, något jag värderar högre än allt annat.

Jag har förlorat arbetsinkomst och pensionspoäng (fast inte lika många som man skulle tro), men håller envist fast vid att det flest i vårt samhälle skulle tjäna på var om alla jobbade mindre, inte mer. Och att kvinnor borde kämpa för att samhället ska anpassas efter dem och deras barns behov. Inte tvärtom. I dagens debatter saknar jag ropen ”Rätt till deltid”, ”Mindre stress åt folket”, ”Föräldrar är bäst – ingen protest”, ”Våga vägra konsumera” och liknande.

Som journalisten Susanna Birgersson skrev nyligen: ”Vad är det för feminism som fokuserar på att hindra kvinnor att skapa balans i en annars stressig småbarnstillvaro? Att en vuxen kvinna väljer att inrätta sin vardag på ett sådant sätt att hennes barn får en lite lugnare tillvaro betraktas som ett problem i statistiken, en grop i vägen mot det perfekt jämställda samhället. Kvaliteten i den enskilda kvinnans val underkänns fullständigt, och hennes uppoffring för att ge sin familj en mer harmonisk vardag tilldelas noll och intet värde. Att hon rentav borde kompenseras ekonomiskt, förslagsvis av sin partner, verkar ingen ens fundera på.” (Kvartal.se 31 maj 2018) Ja, det finns politiska verktyg att ta till om bara viljan finns. Omfördelning av pensionspoäng, barnår, rätt till tjänstledighet är några som redan existerar och som med lätthet borde kunna stärkas och förlängas. Ja, det finns möjligheter för arbetsgivare att själva ge bra villkor och underlätta för sina anställda att skapa den balans man själv önskar i livet. I en tid där det är svårt att behålla medarbetare kan liknande åtgärder vara ett sätt att skapa friskare och mer lojala anställda. Hur ska vi kunna få till en förändring om vi bara accepterar att saker är som de är? Till vilken grad kan man låta samhället styra hur man lever sitt liv? Vågar vi lyssna till magkänslan, trots kostnaden, eftersom vi ser att det är det enda vi egentligen har råd med? Lycka till med att hitta DIN väg!